If I had the courage to change, I would do it. For you.

If I wanted what you wanted and if you told me to want it, I would. For you.  

I have never loved. I have never even tried. With you I didn’t have to. I loved you for you.

Just as the sun rises in the sky. So does my love for you.

If I find someone like you, if I do. Will you still love me too?  

Would you hold my hand if I wanted it? Even if it meant you loved me?

Jag har aldrig i hela mitt liv älskat någon som dig. Du fanns hos mig när jag behövde det. Allt du har gjort för mig. Jag kan inte beskriva vad jag känner för dig, det är så omöjligt. Den där dagen då allt krossades satt jag bara och tittade på vårat kort. Kommer du ihåg kortet? Vi tog det på kanarieöarna, på stranden. Vi sa att om det någon gång skulle hända oss något så skulle kortet hjälpa mot smärtan. Det skulle få oss att se lite av den lyckan vi har haft tillsammans.

För att jag älskar dig, för att du fanns och för att du gjorde mitt liv värt att leva. Du finns alltid i mitt hjärta. Vad jag än gör i livet så är du med mig och det hoppas jag att du förstår. En av alla dagar i mitt liv förde oss tillsammans. En av alla dagar i mitt liv splittrade det vi hade. Vad ska jag göra, jag vet inte vad som finns utanför det vi hade. Jag träffade i stort sätt aldrig någon annan förutom våra gemensamma vänner. Jag har inte varit social på två år och det är så svårt att du inte är här hos mig något mer. Jag har ingen som stöttar mig i det här. Du var alltid den som stöttade mig, för du visste om vad jag kände och hur det var. Att du längre inte finns är så ofattbart. Ändå så har det lärt mig att älska dig mer. Jag vet nu att det man har kan försvinna på en stund av några sekunder. Jag vet att allt kan krossas och att man kan bli ensam. Men jag måste säga att jag har aldrig i hela mitt liv kännt sån saknad som jag känner idag. Det tar emot att säga att du inte finns. Jag älskar dig och du finns alltid i mitt hjärta.

Föralltid och för evigt, Michael. Det vet du. Jag älskar dig.

Hej,

Jag heter Kristina, jag kommer från Motala men bor nu i Halmstad.

För 8 år sedan träffade jag Michael för första gången. Han var helt underbar, den bästa människan jag någonsin kunnat träffa. Första gången gav ett starkt intryck. Han tog med mig till deras studio för att visa mig vad han gjorde för något. Det var som om någon skulle visa ett barn att det fanns godis i en skål på bänken men man fick inte ta. Han var en människa som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle älska så som jag gör nu.

För tre år sedan efter att vi blivit dom bästa kompisarna man någonsin kan tänka sig blev vi mer än så. Michael och jag har nu haft ett förhållande i tre år, visserligen så var det inte å seriöst i början men efter att det hade gått ett år så satsade vi verkligen på att få det at fungera.

För 1 vecka sedan hände det som inte fick hända, som aldrig skulle hända, någonsin. Micahel var på väg till jobbet, till sitt egna företag, en musikstudio i Los Angeles. Han hade tagit bilen precis som vanligt, som han altid har gjort, efter att ha kommit 1km hemifrån möter han en lastbil. Föraren i lastbilen var berusad eller rent av så full man bara kan bli. Michael har företräde på vägen men lastbilen fortsätter rakt mot Michael och krossar bilden som om man skulle slå ihjäl en fluga.

2 timmar senare ligger Michael på sjukhus med slangar och är totalt nerdrogad av alla mediciner läkarna stoppat i honom. Att sitta här i Sverige när den man älskar ligger krossad på ett sjukhus på andra sidan Atlanten är inget jag önskar för någon. Det är det värsta jag varit med om, att inte kunna göra något åt det som hänt.

5 timmar senare på L.A County General Hospital kl: 15.37pm dog Michael.